Många som inte trivs på jobbet missar att öppna ögonen för annat än det aktuella ”lidandet”.

Det kan leda till depression och ångest, att inte lämna en sådan situation. Och den som blir deprimerad kommer ännu längre från läget att kunna tända gnistan till motivation och förändring.

Det är en bra början att flytta fokus från det aktuella ”lidandet” till en visshet om att det finns andra möjligheter. Att göra detta kan tända en nedsläckt nyfikenhet och upptäckarlust. Med detta följer snart motivation till förändring.

Det finns fyrtioåringar som påstår sig vara för gamla för att byta jobb, men det handlar om rädsla och bekvämlighet. ”Det är för sent, jag är för gammal” är en vanlig undanflykt. När de sedan tänker tillbaka blir det tydligt att åldern inte alls haft någon sådan betydelse.

Jag undrar om uppfattningen om den egna åldern påverkar vissa kollegor att tänka likadant om medelålders och äldre…?

Den som öppnar sig för nya möjligheter får ofta intressantare uppgifter, lär sig nya saker, trivs bättre med arbetslivet och har större chans att leva ut sin passion.

Sedan har vi förstås den ekonomiska biten; om det krävs omskolning för att uppfylla drömmen om ett nytt jobb kan det vara problematiskt. Det bästa är nog då att sikta på ett delmål. Längre fram kan det öppnas nya möjligheter.

Det kan vara lätt att fastna i ett perspektiv.

Ibland måste man släppa något helt och hållet, tänka att allt kan vara möjligt, för att se det på ett annat sätt.

Vad kunde du inte tro om din framtid för fem, tio eller femton år sedan?

Vad kan vänta dig framöver? Kanske nästan vad som helst?

Skriv gärna ner en lista på vad du hoppas ska hända i framtiden. Hur många vägar tror du kan leda till var och en av dessa punkter?

Hur går dina tankar om snällhet?

När någon är snäll, uppfyller personen ofta ett eget behov. Inget fel med det, men är det genuin snällhet?

När man är snäll mot andra ska man även vara snäll mot sig själv. Kanske går det inte att gynna båda parter samtidigt, men det bör finnas en balans under tid.

Man är inte snällare än vad man är mot den man är minst snäll mot, oavsett om detta är en själv eller någon annan.

Kanske är det bra att tänka på att vi alla har samma mänskliga värde?

Äkta snällhet gör att det känns gott i hjärtat av kärlek till den man är snäll mot.

Äkta snällhet känns inte som stolthet. Inte heller som något stort och bra som man kan tänka sig ur ett yttre perspektiv.

Genuin snällhet kopplar jag inte till förmågan att stilla den bekräftelse man kan tänkas vilja ha från andra människor eller sig själv.

Inre föreställningar kan handla om att inte vilja vara för egoistisk och hård, eller för mjuk och generös, beroende på vilken bubbla man väljer att leva i.

Vem tror man att man är, och vad vill man göra om sig till? Och varför vill man göra om sig?

Att vara mjuk är förresten en sak. Generositet en annan.

Genuin snällhet kopplar jag till medmänsklighet, kärlek och empati.

Är du snäll?

Det är svårt för ”mottagaren” att se varför en person är snäll. Att visa tacksamhet gör dock alltid gott.

Detta var mina tankar kring snällhet.

Hur tänker du?

Det är inte meningen att alla ska förstå allt. Vi är olika, för att tillsammans kunna ta oss långt.

Problem uppstår när alla, utan förståelse för följderna, vill verka och/eller påverka inom ett och samma område för att det ligger i tiden, eller för att det ger status eller pengar. Utan att lyssna till kunniga, som skulle ta oss ännu längre.

Nya gemensamma lösningar och innovationer väntar någonstans där framme. Fråga dem som vet på djupet, inom varje område. Vi sitter i ett nät, och alla är vi grannar. Brister en tråd, drar hela nätet snett. Ibland känner jag en stark nyfikenhet för var vi hade kunnat vara.

Den som känner sig liten kan ändå ha stor betydelse för omgivningen, bara genom att finnas där.

Personen kanske månar om och bemöter andra med hänsyn och ödmjukhet. Små gester kan ha stor betydelse: ett leende eller en förstående blick kan rädda dagen för någon som har det jobbigt.

Du kan ha större betydelse för någon än du tror.