På denna sida kan du läsa två exempel på vägledning levererad via mail, till två olika och för mig okända personer, med tillhörande feedback.
FRÅGA:
Hej! Jag har en fråga jag undrar om jag och min man ska ge upp med att försöka få ”vårt” kärleksbarn? vi har en misslyckad IVF bakom oss och jag orkar snart inte mer känner sådan sorg varje gång det vi inte lyckas (försöker nu själva) jag börjar ju komma upp i ålder. Tacksam för svar.
SVAR:
Egentligen faller din fråga inom området spådomar, som jag inte ägnar mig åt eftersom det nästan alltid är till fördärv. Men jag kan betrakta frågan från ett annat håll och ändå ge dig något som kan vara till nytta.
När jag fokuserar på dina energier känner jag att du genomlevt en tid med ångest och illamående. Mycket illamående, du tycks uppleva det som om du brinner upp. Som om lågor bränner den inre delen av magen och hela matstrupen och sedan kommer ut genom munnen. Det verkar dessutom som om hela din kropp är oerhört stressad, och det kan även vara det som är anledningen till illamåendet.
Den starka stressen gör allt kaotiskt inom dig, så det är mycket viktigt att du börjar med att försöka vara medveten om hur du använder dina tankar och med deras hjälp kan bryta mönstret. Tankarna påverkar din kropp och du kan själv göra mycket för ditt välmående genom att förhålla dig positiv, både till kroppen och till livet i sig. Fram tills nu är det som om du har stängt av kopplingen mellan huvudet och kroppen efter allt illamående eftersom du har tyckt så illa om kroppen, du vill inte kännas vid den, och det är inte någon bra start om man vill så ett nytt frö.
I ett seriöst försök att öka chansen att bli gravid, men även för att du ska må bättre, vill jag rekommendera avslappningsövningar i kombination med yoga. Och att du förenar alla kroppens delar i en skön känsla av gemenskap och kärlek. Tacka kroppsdel för kroppsdel för att de burit upp dig och gett dig liv och låt alla delar av dig genomströmmas av kärlek så att de hittar tillbaka till varandra och kan samverka igen. Har du någon som kan leda dig igenom en meditation med ett sådant program? Du kan även meditera med sådana tankar medan du dansar för dig själv. Avsluta den gärna med att berätta för kroppen att den får lov att blomma ut om den längtar efter det, men att den inte måste. Släpp kroppen fri, den vet vad den vill och den kanske även kan ge dig en överraskning. Älska den och lita på att den alltid vill ditt bästa. Försök känna att det är meningen med det som händer, och att ditt eget liv och din egen kropp är en gåva nog för att få dig att stråla.
Jag kan känna att du blir förbannad på din partner emellanåt och kan bete dig riktigt surt mot honom. Nästa gång du känner att det är på gång, byt plats med honom i tanken. Ni kanske till och med kan byta plats om ni sitter mittemot varandra och du vill slå näven i bordet. Räkna till tio och spela sedan teater under några sekunder när du låtsas att du är han. Försök att känna det han känner och uttryck det gärna högt.
Det är lätt att tappa förmågan till empati när man mår dåligt, man hamnar liksom i en egocentrisk bubbla. Men om man aktivt använder förmågan till empati kan man komma tillbaka; man förstår att man inte är ensam utan en del av någonting stort och vackert. Till att börja med att man hör ihop med andra människor, och hur fint är inte det?
Jag hoppas att detta kan ge dig glädjen åter, hur det än blir med barn. Känn hopp och le mot solen så blir det så fint det bara kan bli. Och jag vet att du vet vart du vill, du är bra på att slänga dig ut i vågorna och simma med full kraft och inspiration när du väl har bestämt dig. Det syns tydligt.
Lycka till med allt på just din väg i livet.
/Eva-Lena Bjarneborg
FEEDBACK:
Hej! Tack för din vägledning! Du träffade på pricken i allt du sade och jag har anammat din råd och ska verkligen försöka att göra det nu för jag vet att det verkligen behövs! Tack än en gång!
Tillbaka till sidan om vägledning
FRÅGA:
Hur ska jag göra för att utveckla/ få mitt förhållande med min sambo att bli bättre? Är de värt att bygga vidare eller bara anmäl vägledning om vår relation!
SVAR:
Det känns som om du puffat på och liksom provocerat din partner för att få något slags respons, en reaktion på er situation. Men det har inte gjorts med kärlek på ett mjukt sätt utan irriterat, nästan nedlåtande.
Din partner har reagerat med att dra sig tillbaka. Han började sluta sig som i ett skal eftersom ditt beteende kändes som ett angrepp. Då har du i din tur känt dig utanför och ensam, du har knappt stått ut med hans passivitet utan känt det som ett svek.
Det har mer och mer skapats en klyfta mellan er på grund av detta och någon av er måste öppna upp för att ni ska kunna mötas på nytt.
Var finns då öppningen? Jag ska titta på det…
Till att börja med skulle det vara fint om du slog dig ner med din partner och bad om ursäkt för hur din frustration tagit sig uttryck. Du kan berätta att du känt dig instängd i känslan och därför missat att fånga upp hur han upplevde situationen innan ni började kommunicera allt sämre. Vad hade han önskat att ni gjort istället, på den tiden? Och hur kände han sig när du började provocera honom?
När han berättar, tänk dig att han är en vacker och helig skapelse som ger dig en gåva; han skänker dig delar av en människas historia. Du kan då lättare bortse från din uppbyggda irritation och hitta kärleken igen. Öppningen kommer genom att han involveras när han öppnar sitt hjärta för hur han har känt det, och att du öppnar ditt hjärta för honom när han berättar om det. Däri ligger nyckeln till er gemensamma lärdom, en livsvisdom. Efter detta släpper flera blockeringar och ni tar er till nya nivåer i er personliga utveckling. Detta är meningen med er relation förutom att ni älskar och trivs med varandra.
Kroppskontakt är viktigt framöver; kramas och håll i varandra så ofta ni kommer åt. Det känns som om ni i grund och botten har samma värderingar och älskar varandra, ni har bara kommit in i en låsning.
Er relation kan bli hur bra som helst bara ni fortsätter respektera och lyssna på varandra. Uppmuntra varandra till att växa och kommunicera. Beröm varandra. Det är all vägledning ni behöver. Lycka till med allt.
/Eva-Lena Bjarneborg
FEEDBACK:
Detta stämmer nog, att jag har puffat, inte redigt vetat vad jag har honom, har själv haft det tufft i 2 år, bla. förlossningsdepression, som nog gjort att jag behövt mer bekräftelse från han, i och med att jag inte mått bra själv, kanske de ha blivit irriterat nedlåtande, utan att jag har tänkt på det, har även känt att de är jag som drar de stora lasset hemma, med barn och så vidare, vilket i sig är frustrerande och irriterande.
Min partner har alltid varit ganska sluten, inte den som pratar i onödan, lite svårt för att prata allvarliga känslor, de jag tycker är jobbigt är att vi spenderar så lite tid tillsammans, han går gärna ner och spelar dataspel ex antal timmar efter att sonen somnat, på helgerna har han en massa att pyssla med vilket gör att jag ofta får gå hemma själv, eller följa med på de han ska göra, men de känns inte som vi gör nått ihop eller att han gör något för mig, om du förstår.
Dock är han väldigt kramig och säger fina ord, men tyvärr tycker inte jag att de alltid räcker.
Ja de är ju inte som de va innan, men mycket i livet har ju oxå ändrats… men jag vill jättegärna få DET tillbax, eller få de bättre än vad de va innan 🙂
Jag älskar ju denna man nått otroligt, bara just nu förrvirrad om man säger så.