Här finns tre exempel på hur en vägledning via mail kan se ut, och respons från mottagarna. Dessa tre personer och deras situationer var helt okända för mig.
FRÅGA:
Hej! Jag är med en man som jag älskar väldigt mycket men förhållandet har inte blivit som jag önskat vilket jag är besviken över. Är det dags att sluta försöka eller finns det möjlighet för ett fint, roligt och kärleksfullt förhållande för oss i framtiden? Är väldigt jobbigt att tänka på att lämna honom men jag vill i slutändan leva i ett lyckligt förhållande och skaffa barn inom en framtid.
SVAR:
Hej. Det första jag får till mig är du är en ganska diskret person som inte tränger sig på andra utan hellre studerar och iakttar hur varje situation och miljö verkar fungera.
När du kommer i kontakt med en ny miljö eller situation ser du till att smälta in där du tror att du passar bäst. Det vill säga, du spanar in var det kommer att gå snabbast och det samtidigt är lättast att smälta in, men du verkar inte tänka så mycket på VARFÖR du vill göra detta. När du väl är där förstår du inte hur det gick till, och undrar kanske alltid i efterskott hur alternativen hade sett ut. Varför har du varit mån om att glida in och smälta in i de miljöer eller situationer du hamnat i? Det kan vara intressant att fundera på.
Jag får en känsla av att du vill vara en del av fonden och inte sticka ut för mycket. Det är fint att vara en del av ett flöde i ett sammanhang där man gör gott tillsammans, men det är också fint att veta vilken resa det är som man själv vill göra. Och om det är denna resa du faktiskt tar del av nu. En resa mot ett visst mål kan se olika ut och inget alternativ behöver vara mer rätt än det andra, men vissa delmål kan kännas bra att ha i bakhuvudet och sträva mot. Mellan varje delmål lär vi oss nya saker om oss själva, andra och livet i sig, och får nya insikter som gör att vi kan göra vissa saker, möta vissa människor och lära oss ännu fler saker längre fram. Eller lära andra människor något som de i sin tur behöver på sin resa.
Du kan försöka känna efter om du är inne i en särskild lärdoms-situation där du kanske jobbar på att exempelvis kunna öppna hjärtat på ett sätt du inte gjort tidigare, eller sätta gränser du inte vågat göra förr. Vad som helst som kan få dig att växa som människa. Vet du med dig att du kan växa och utvecklas i denna situation/relation, kan du se det som att du inte är helt fel ute. Du kanske behöver lära dig något som finns just här, för att senare kunna möta nya situationer, miljöer eller människor på en viss nivå (som du passar för eller klarar av för att du har lärt dig det du behöver lära dig nu).
Det finns förstås mycket annat som du vill ta del av och utvecklas i. Ibland är det långt mellan varje möjlighet och ibland tar det lång tid att lära sig något som gör att man därefter kan komma vidare till nästa glädje och/eller lärdom. Detta skriver jag bara för att det kanske kan vara intressant för dig att ha i bakhuvudet. Genom att uppskatta lärdomar som får dig att utvecklas känslomässigt, mentalt och andligen, kan du lära känna dig själv ännu bättre och förstå vad du vill uppleva och lära dig mer av framöver. Och vad du kan behöva för att exempelvis uppleva ännu större närhet till en partner.
Du har en personlighet som gör att människor omkring dig lätt känner av din vänlighet, glädje och vilja att göra gott och skapa harmoni och gemenskap. Men vissa personer kanske även blir bortskämda och tar det för givet. De kan glömma att stanna upp och möta dig som människa, att lyssna på och kommunicera med dig. De gillar att befinna sig i dina goa energier, men har så gott som hela tiden fokus på sina egna sysslor utan att tänka på eller medvetet uppskatta vilken fin känsla och stämning du sprider. Det är förståeligt att det kan bli så i perioder om något stressande eller nytt är på gång för dem. Men skulle det fortsätta månad ut och månad in så kommer du att känna dig osynlig. I en sådan fas får du inte mycket respons när du föreslår olika saker som du tror vore trevliga eller skulle gynna er relation/situation.
Det känns som om du på sistone har gått in i en ny känslofas, där du söker respons och tydligare ser att något saknas. Du har inte mött någon insikt eller människa som hjälpt dig på vägen än så länge, det finns liksom ingen att kommunicera med i känslan du är i just nu. Men du vet att du är stark och börjar inse att du faktiskt kan och vill göra något själv, för dig själv och av egen vilja, inte bara smälta in i allt du kommer i kontakt med. Jag kan se att du redan påbörjat en sådan färd, trots att du inte vet precis var eller vad målet är. Bara detta gör att du mår mycket bättre och känner dig mer kompetent, stark och fri. Härligt!
Du behöver någon med humor och lekfullhet, någon med jämlika energier som du kan bolla både problemställningar och roliga repliker med. Någon som ser dig på riktigt och tycker det är intressant och givande att kommunicera med dig. Någon som är vaken för era gemensamma intressen och interagerar i dem. Och som du kan utforska livet med tillsammans, på lika villkor.
Känner du att detta är eller kan bli möjligt med din nuvarande partner? Eller är han konstant fokuserad på sina egna sysslor utan att interagera med dig i en gemensam sfär (en sfär som inte kräver att du anpassar dig till hans mentala eller fysiska miljö utan där ni är tillsammans i en gemensamt skapad sfär)? Kan det förändras i så fall, tror du? Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men hoppas du förstår ändå.
Fundera på hur mycket du anpassar dig. Hur ofta besöker han din personliga sfär för att möta och interagera med dig? Hur ofta är ni i er gemensamma sfär? Och hur ofta behöver du gå in i hans personliga sfär för att kommunicera och interagera? Hur upplever du respektive sfär och vilken balans mellan dem skulle du vilja ha när det gäller var du lever, kommunicerar, agerar och har det kul? Kan du även få din partner att se över och förstå hur balansen är just nu, enligt honom?
Du har mycket inre energi och glädje att kanalisera, så jag tror du gillar att dansa och spexa väldigt mycket. Unna dig att göra det när du får lust, så får du också fart på livsenergierna. Var dig själv! Och visa vem du är! Du behöver inte alltid fokusera på att smälta in.
Känn efter och påminn dig om vad du gillar och skulle vilja göra, så kommer du säkert mer in på områden framöver där du får blomma ut lite mer och där du även kan kommunicera med andra personer på samma nivå.
Om du funderar på dessa saker och jobbar på att unna dig själv vad du gillar, behöver och vill lite mer, blir du även redo för beslut kring din kärleksrelation. Ta ett steg i sänder. Låt det vara en process som tar den tid den behöver, du kommer att känna bättre vem du är, var du är och om du kan utveckla dina drömmar på ”hemmaplan” eller om du behöver göra det någon annanstans.
Jag hoppas du känner att detta gav dig en tråd att dra i och jobba vidare med, och önskar dig stort lycka till med allt framöver. Ta hand om dig!
FEEDBACK:
Hej! Ja absolut jag känner igen mig, kan nog säga att jag har det lite kämpigt med andra saker i mitt liv just nu också och har reflekterat över min inre rädsla för att bli kritiserad och avvisad av andra. Och jag vet att jag är en people pleaser som alltid försökt göra andra nöjda och aldrig tänkt på vad jag vill göra vilket jag försöker att sluta upp med nu. Jag känner väldigt lätt av andras energier och sinnesstämningar vilket gör att om någon är arg, ledsen eller missnöjd så känner jag enorm stress och även ångest inombords och därför har jag ofta gjort som min partner, vänner, familj vill. Och tydligast blir det så klart med den man lever med varje dag.
Känner nog att min partner ändå kan förstå detta med att han inte varit nog öppen för mina intressen och så, att han faktiskt insett det nu men jag har lite svårt att förlåta honom.
Känns absolut som att jag är inne i en läroperiod (om jag ska vara ärlig så känns det ju som att man alltid är det, men ännu mer nu) och jag har fått många insikter om att jag måste börja prioritera mig själv, höja mitt egenvärde och börja leva livet på det sätt som jag vill.
Tillbaka till sidan om vägledning
FRÅGA:
Hej! Jag har en fråga jag undrar om jag och min man ska ge upp med att försöka få ”vårt” kärleksbarn? vi har en misslyckad IVF bakom oss och jag orkar snart inte mer känner sådan sorg varje gång det vi inte lyckas (försöker nu själva) jag börjar ju komma upp i ålder. Tacksam för svar.
SVAR:
Egentligen faller din fråga inom området spådomar, som jag inte ägnar mig åt eftersom det nästan alltid är till fördärv. Men jag kan betrakta frågan från ett annat håll och ändå ge dig något som kan vara till nytta.
När jag fokuserar på dina energier känner jag att du genomlevt en tid med ångest och illamående. Mycket illamående, du tycks uppleva det som om du brinner upp. Som om lågor bränner den inre delen av magen och hela matstrupen och sedan kommer ut genom munnen. Det verkar dessutom som om hela din kropp är oerhört stressad, och det kan även vara det som är anledningen till illamåendet.
Den starka stressen gör allt kaotiskt inom dig, så det är mycket viktigt att du börjar med att försöka vara medveten om hur du använder dina tankar och med deras hjälp kan bryta mönstret. Tankarna påverkar din kropp och du kan själv göra mycket för ditt välmående genom att förhålla dig positiv, både till kroppen och till livet i sig. Fram tills nu är det som om du har stängt av kopplingen mellan huvudet och kroppen efter allt illamående eftersom du har tyckt så illa om kroppen, du vill inte kännas vid den, och det är inte någon bra start om man vill så ett nytt frö.
I ett seriöst försök att öka chansen att bli gravid, men även för att du ska må bättre, vill jag rekommendera avslappningsövningar i kombination med yoga. Och att du förenar alla kroppens delar i en skön känsla av gemenskap och kärlek. Tacka kroppsdel för kroppsdel för att de burit upp dig och gett dig liv och låt alla delar av dig genomströmmas av kärlek så att de hittar tillbaka till varandra och kan samverka igen. Har du någon som kan leda dig igenom en meditation med ett sådant program? Du kan även meditera med sådana tankar medan du dansar för dig själv. Avsluta den gärna med att berätta för kroppen att den får lov att blomma ut om den längtar efter det, men att den inte måste. Släpp kroppen fri, den vet vad den vill och den kanske även kan ge dig en överraskning. Älska den och lita på att den alltid vill ditt bästa. Försök känna att det är meningen med det som händer, och att ditt eget liv och din egen kropp är en gåva nog för att få dig att stråla.
Jag kan känna att du blir förbannad på din partner emellanåt och kan bete dig riktigt surt mot honom. Nästa gång du känner att det är på gång, byt plats med honom i tanken. Ni kanske till och med kan byta plats om ni sitter mittemot varandra och du vill slå näven i bordet. Räkna till tio och spela sedan teater under några sekunder när du låtsas att du är han. Försök att känna det han känner och uttryck det gärna högt.
Det är lätt att tappa förmågan till empati när man mår dåligt, man hamnar liksom i en egocentrisk bubbla. Men om man aktivt använder förmågan till empati kan man komma tillbaka; man förstår att man inte är ensam utan en del av någonting stort och vackert. Till att börja med att man hör ihop med andra människor, och hur fint är inte det?
Jag hoppas att detta kan ge dig glädjen åter, hur det än blir med barn. Känn hopp och le mot solen så blir det så fint det bara kan bli. Och jag vet att du vet vart du vill, du är bra på att slänga dig ut i vågorna och simma med full kraft och inspiration när du väl har bestämt dig. Det syns tydligt.
Lycka till med allt på just din väg i livet.
/Eva-Lena Bjarneborg
FEEDBACK:
Hej! Tack för din vägledning! Du träffade på pricken i allt du sade och jag har anammat din råd och ska verkligen försöka att göra det nu för jag vet att det verkligen behövs! Tack än en gång!
Tillbaka till sidan om vägledning
FRÅGA:
Hur ska jag göra för att utveckla/ få mitt förhållande med min sambo att bli bättre? Är de värt att bygga vidare eller bara anmäl vägledning om vår relation!
SVAR:
Det känns som om du puffat på och liksom provocerat din partner för att få något slags respons, en reaktion på er situation. Men det har inte gjorts med kärlek på ett mjukt sätt utan irriterat, nästan nedlåtande.
Din partner har reagerat med att dra sig tillbaka. Han började sluta sig som i ett skal eftersom ditt beteende kändes som ett angrepp. Då har du i din tur känt dig utanför och ensam, du har knappt stått ut med hans passivitet utan känt det som ett svek.
Det har mer och mer skapats en klyfta mellan er på grund av detta och någon av er måste öppna upp för att ni ska kunna mötas på nytt.
Var finns då öppningen? Jag ska titta på det…
Till att börja med skulle det vara fint om du slog dig ner med din partner och bad om ursäkt för hur din frustration tagit sig uttryck. Du kan berätta att du känt dig instängd i känslan och därför missat att fånga upp hur han upplevde situationen innan ni började kommunicera allt sämre. Vad hade han önskat att ni gjort istället, på den tiden? Och hur kände han sig när du började provocera honom?
När han berättar, tänk dig att han är en vacker och helig skapelse som ger dig en gåva; han skänker dig delar av en människas historia. Du kan då lättare bortse från din uppbyggda irritation och hitta kärleken igen. Öppningen kommer genom att han involveras när han öppnar sitt hjärta för hur han har känt det, och att du öppnar ditt hjärta för honom när han berättar om det. Däri ligger nyckeln till er gemensamma lärdom, en livsvisdom. Efter detta släpper flera blockeringar och ni tar er till nya nivåer i er personliga utveckling. Detta är meningen med er relation förutom att ni älskar och trivs med varandra.
Kroppskontakt är viktigt framöver; kramas och håll i varandra så ofta ni kommer åt. Det känns som om ni i grund och botten har samma värderingar och älskar varandra, ni har bara kommit in i en låsning.
Er relation kan bli hur bra som helst bara ni fortsätter respektera och lyssna på varandra. Uppmuntra varandra till att växa och kommunicera. Beröm varandra. Det är all vägledning ni behöver. Lycka till med allt.
/Eva-Lena Bjarneborg
FEEDBACK:
Detta stämmer nog, att jag har puffat, inte redigt vetat vad jag har honom, har själv haft det tufft i 2 år, bla. förlossningsdepression, som nog gjort att jag behövt mer bekräftelse från han, i och med att jag inte mått bra själv, kanske de ha blivit irriterat nedlåtande, utan att jag har tänkt på det, har även känt att de är jag som drar de stora lasset hemma, med barn och så vidare, vilket i sig är frustrerande och irriterande.
Min partner har alltid varit ganska sluten, inte den som pratar i onödan, lite svårt för att prata allvarliga känslor, de jag tycker är jobbigt är att vi spenderar så lite tid tillsammans, han går gärna ner och spelar dataspel ex antal timmar efter att sonen somnat, på helgerna har han en massa att pyssla med vilket gör att jag ofta får gå hemma själv, eller följa med på de han ska göra, men de känns inte som vi gör nått ihop eller att han gör något för mig, om du förstår.
Dock är han väldigt kramig och säger fina ord, men tyvärr tycker inte jag att de alltid räcker.
Ja de är ju inte som de va innan, men mycket i livet har ju oxå ändrats… men jag vill jättegärna få DET tillbax, eller få de bättre än vad de va innan 🙂
Jag älskar ju denna man nått otroligt, bara just nu förrvirrad om man säger så.