I min roman Nästan en familj har mediet Lotta en liten roll. Hon är en kvinna med bägge fötterna på jorden som vill få oss att minnas vilka vi egentligen är.

Vi bör varken upphöja eller förminska varandra. Ingen har mer eller mindre mänskligt värde. Vi hänger ihop i ett nät som töjs hit och dit. Några är bra på att fästa nätet eller hålla ordning, medan andra håller det elastiskt.

En del hittar hål och faller igenom. Har svårt att hitta hem igen.

Om var och en gör sitt bästa, kan vi hjälpa varandra att ta plats just där vi passar in och behövs. Det är himla finurligt.

Tyvärr stannar vi sällan upp för att känna efter var vi hör hemma. Det är det som är det svåra. Vi går vilse, skapar knutar och missar många trådar. Jag hoppas att nätet en dag ska vävas med större närvaro.