Hur går dina tankar om snällhet?

När någon är snäll, uppfyller personen ofta ett eget behov. Inget fel med det, men är det genuin snällhet?

När man är snäll mot andra ska man även vara snäll mot sig själv. Kanske går det inte att gynna båda parter samtidigt, men det bör finnas en balans under tid.

Man är inte snällare än vad man är mot den man är minst snäll mot, oavsett om detta är en själv eller någon annan.

Kanske är det bra att tänka på att vi alla har samma mänskliga värde?

Äkta snällhet gör att det känns gott i hjärtat av kärlek till den man är snäll mot.

Äkta snällhet känns inte som stolthet. Inte heller som något stort och bra som man kan tänka sig ur ett yttre perspektiv.

Genuin snällhet kopplar jag inte till förmågan att stilla den bekräftelse man kan tänkas vilja ha från andra människor eller sig själv.

Inre föreställningar kan handla om att inte vilja vara för egoistisk och hård, eller för mjuk och generös, beroende på vilken bubbla man väljer att leva i.

Vem tror man att man är, och vad vill man göra om sig till? Och varför vill man göra om sig?

Att vara mjuk är förresten en sak. Generositet en annan.

Genuin snällhet kopplar jag till medmänsklighet, kärlek och empati.

Är du snäll?

Det är svårt för ”mottagaren” att se varför en person är snäll. Att visa tacksamhet gör dock alltid gott.

Detta var mina tankar kring snällhet.

Hur tänker du?